måndagen den 2:e augusti 2010

Slagsmålsklubben @ Flamingo Bar, Göteborg, 29/7-10

Okej. Jag ska vara ärlig. Jag hade väldigt låga förväntningar på denna kvällen. Känns egentligen ganska fel att säga det, i synnerhet här då jag får möjligheten att fritt predika om något jag sedan många år talat väldigt gott om. Men med tanke på förutsättningarna är det kanske inte så konstigt. Jag jobbade 8 timmar på kvällen, var trött redan innan. Lägg därtill ett hällande ösregn och en telefon glömd på jobbet, och du har kvällens agenda. Jag ska erkänna att jag var måttligt taggad när jag från bussen sprang genom regnet över Drottningtorget för att ta mig till spårvagnen. Tänkte att, okej, det blir nog bra. Jag tar lite schyssta bilder, därefter kilar jag. Ack, så fel jag kom att ha.

Det regnade och regnade, men till sist kom jag fram till Flamingo. Spiknykter och med ett snott paraply traskade jag in på den mysiga lilla bakgård till Göteborgs Saluhall på tredje långgatan, som kvällstid utgör Flamingo bar, ett ganska nystartat tillhåll för folk som tröttnat på andra långgatan, men som samtidigt hellre stannar hemma än att spendera aftonen på Avenyn. Kort sagt någon form av mellanting mellan det fula och fina. Något färgglatt. Väl innanför dörrarna dröjer det inte länge innan jag spottar så väl dsfc-ansikten som bandmedlemmar. I myllret av människor som förskansat sig utanför den högljudda klubben möts jag av åtminstonde 3 kända dsfc-snokar i form av Sara, Peter och Malin. Lägg därtill ett två man kort SMK (Kim befann sig på en för mig okänd ort, och Frej befann sig i/på väg till Östersund med anledning av Maskinens spelning på Storsjöyran), och kvällens upplägg kändes plötsligt betydligt mer lovande.

En preliminär speltid som nämnts var 23:00. Ca kvart över midnatt äntrade pojkarna scenen, detta till en majestätisk introlåt som jag förstått varit med på ett antal spelningar vid detta laget, men som känns som ett riktigt schysst sätt att lägga ribban på. Och vilken ribba sen - som kvällens första låt ljuder "Övningsköra", och publiken är genast med på noterna. Kanske ett ganska bra val, troligtvis väl genomtänkt. Jag, med nyss inköpt öl och med kameran i högsta hugg fick plötsligt världens dilemma. Jag insåg plötsligt att kombinationen fotografering, ölförtäring och plats nära scenen var en ganska oförenlig kombination, i allafall om jag ville behålla ölen för mig själv/i glaset/i strupen. Jag beslöt således att under första låten ta plats på en stol ganska långt bak i lokalen, detta för att kunna plåta lite, och masade mig ganska snart framåt efter att ha svep-druckit halva ölen och knäppt en bra bunt bilder. Andraspåret "Smedby Eyes" fortsätter i samma anda som förstaspåret, och man kan verkligen inte klaga på att de inte kör på 100% från start. Humöret så väl som stämningen är på topp, och lokalen (med kristallkronor i taket) känns väldigt ändamålsenlig för konserter som denna, med högt i tak men samtidigt med en intim känsla. Succén känns redan efter två låtar som ett faktum. Tillsammans med bandet "uppträder" även Jesse Nikette, som står för det visuella. Projektioner från två olika håll på väggarna bakom herrarna i bandet styrs taktfast av hans gitarr, omgjord med knappar och reglage istället för musik kunna "spela" för ögonen. Mycket fascinerande, och kristallkronornas magnifika skuggor fick hela stället att kännas exklusivt.

Resten av konserten är pga många intryck och en mun öl något av ett virrvarr. Det betades av så väl Kom igen kommisarien som Svenska tennis/Grovhuggen kepsgubbe-remixen, "Brutal Weapons", "Hänt" och "Tjeckien, Slovakien och tillbaks". Nytt och gammalt, nyheter och nostalgi. Under konserten slogs jag av faktumet att SMK nu skapat sig ett ganska gediget material att sålla mellan, de har gjort en ganska lång resa från "K k k k k c'mon" fram till "Brutal Weapons" och de nya ännu osläppta låtarna de spelat på konserter de senaste månaderna. Nästan så man skulle vilja klämma till med ett så käckt uttryck som låtskatt, men jag tror jag hoppar det. Spelningen varade i dryga 45 minuter, innan de 3 minuter över ett deklarerade att de inte hade tillåtelse att spela mer eftersom stället stängde. Det kändes som något av ett antiklimax när det hela bara tog slut och alla bara skingrades, men konserten som helhet gjorde ett starkt intryck på mig. Det hela tas verkligen till ytterligare en dimension när man som publik får en lekfull ljusshow på köpet, och frånvaron av Frej, som vanligen brukar vara en av de som gör mest väsen av sig på scenen, märktes faktiskt inte alls. Ett två man kort SMK gjorde en fulländad spelning, all heder för det.

Trots jobb nästkommande dag kom efterhänget att hålla igång länge, och när jag efter ett par folköl lämnade hotellrummet för att ta mig till bussen kvart i 5 var jag den första som övergav skutan. Vad gör det med lite regn när tillvaron i övrigt fylls med kickar som denna afton?