Paris - Le Petit Bain

Enda sedan Slagsmålsklubben publicerat turnélistan för våren hade jag längtat efter denna dagen. Jag hade aldrig tidigare sett Slagsmålsklubben spela utanför Sverige och var glad att deras spelning i Paris låg utomordentligt placerad under ledigheten från mina studier i staden.

Vi gick ombord på båten, Le Petit Bain, lagom till förbandet slutat spela. Jag kivades lite grand med någon scenansvarig innan jag gjorde slag i saken och gick bakom scenen för att höra med Slagsmålsklubben om möjligheten fanns att dokumentera  från scenen. När jag började snacka svenska med Beebop gick det upp för herr. scenansvarig att jag förmodligen hade något med bandet att göra och han kom att hjälpa mig, konserten igenom, med att hålla de maktgalna och gnetiga vakterna borta.

Hur som helst, det bjöds inte till något klassiskt långbord denna afton. Uppställningen för kvällen bestod av tre små bord varpå det var uppdukat diverse synthar, trummor och GoPro- kameror. Ett nytt och fräscht VJ-arrangemang i The Garage- stuk var på sin plats och när det franska publikvrålet gjorde sig till känna insåg man vilket fruktansvärt bra tryck denna soirée hade att erbjuda.

Första låt ut var inte helt otippat: Snälla TV Plz som flätades samman med Supermaskinen och sedan serverades en fruktansvärt väldisponerad låtlista som satte publiken i konstant puls i scenens riktning.
När Björn höll ett av sina älskade mellansnack hördes franska avgrundsvrål i stil med: "Yrsél Six Cents Six!", - Som svar dunkades låten igång; en behaglig rysning uppenbarade sig!
Jag hade förvisso skådat Slagsmålsklubbens trumframträdande vid Emmabodafestivalen förra året, men det var inget i stil med denna intensiva föreställning som gjorde att publiken sträckte sig fram för att snudda vid Kim och Beebop när de levererade sina makalösa trumbeats till Uteliggarjazz.  De tidigare låtarna som släppts under Kitsuné triggade den franska publiken till salig extas (vilket är förståeligt eftersom det är ett franskt skivbolag). Brutal Weapons levererade något makalöst. Jag var glad att stå på scenen när låten gick av stapeln då de robusta vakterna passade på att knuffa den euforiska publiken som inte kunde bärga sig att kasta teddybjörn tvärs över etern. Björn försökte styra upp galenskapen genom att dela ut burköl till publiken. Konserten avslutades bastant med Sponsored by Destiny och Övningsköra som utgjorde ett sjuhelvetes klimax där varenda själ i den trängda båtlokalen gjorde allt för att svänga på lemmarna.
Slutligen måste jag ge en oerhörd eloge till Slagsmålsklubbens VJ: Patrik, för de makalösa liveprojektioner som verkligen gjorde sig till känna under denna exceptionella spelning!

Efter spelningen befann jag och min vän Gustaf oss i Slagsmålsklubbens loge där det svettades och skålades över en triumferande spelning. Det skojades om Jospressens kommande liveframträdande vid Emmabodafestivalen: (Blodpressen) och alla var överens om att kvällens spelning kändes suverän. Därefter begav vi oss till ett närliggande mikrobryggeri. Kannor av bästa "Ginger Lager" och "Pale Ale"  beställdes in. Det vittnades möss springandes tvärs över lokalen och allting var frid och fröjd. Björn och Patrik lyckades hamna i en liten dispyt med ett gäng koksade fransmän. Lugnet återficks då vi, ljuskillen och Kim blev medbjudna till minimalistisk technoklubb av bråkstakarna i fråga.

Kvällen slutade med att fransmännen blev pepparsprayade utanför klubben, Kim och ljuskillen återvände till hotellet, jag och Gustaf fortsatte kvällen i rockens tecken.
Men vilken hiskeligt lyckad afton det var!

Santé, med vänliga hälsningar Jacob!

Slagsmålsklubben @ Flamingo Bar, Göteborg, 29/7-10

Okej. Jag ska vara ärlig. Jag hade väldigt låga förväntningar på denna kvällen. Känns egentligen ganska fel att säga det, i synnerhet här då jag får möjligheten att fritt predika om något jag sedan många år talat väldigt gott om. Men med tanke på förutsättningarna är det kanske inte så konstigt. Jag jobbade 8 timmar på kvällen, var trött redan innan. Lägg därtill ett hällande ösregn och en telefon glömd på jobbet, och du har kvällens agenda. Jag ska erkänna att jag var måttligt taggad när jag från bussen sprang genom regnet över Drottningtorget för att ta mig till spårvagnen. Tänkte att, okej, det blir nog bra. Jag tar lite schyssta bilder, därefter kilar jag. Ack, så fel jag kom att ha.

Det regnade och regnade, men till sist kom jag fram till Flamingo. Spiknykter och med ett snott paraply traskade jag in på den mysiga lilla bakgård till Göteborgs Saluhall på tredje långgatan, som kvällstid utgör Flamingo bar, ett ganska nystartat tillhåll för folk som tröttnat på andra långgatan, men som samtidigt hellre stannar hemma än att spendera aftonen på Avenyn. Kort sagt någon form av mellanting mellan det fula och fina. Något färgglatt. Väl innanför dörrarna dröjer det inte länge innan jag spottar så väl dsfc-ansikten som bandmedlemmar. I myllret av människor som förskansat sig utanför den högljudda klubben möts jag av åtminstonde 3 kända dsfc-snokar i form av Sara, Peter och Malin. Lägg därtill ett två man kort SMK (Kim befann sig på en för mig okänd ort, och Frej befann sig i/på väg till Östersund med anledning av Maskinens spelning på Storsjöyran), och kvällens upplägg kändes plötsligt betydligt mer lovande.

En preliminär speltid som nämnts var 23:00. Ca kvart över midnatt äntrade pojkarna scenen, detta till en majestätisk introlåt som jag förstått varit med på ett antal spelningar vid detta laget, men som känns som ett riktigt schysst sätt att lägga ribban på. Och vilken ribba sen - som kvällens första låt ljuder "Övningsköra", och publiken är genast med på noterna. Kanske ett ganska bra val, troligtvis väl genomtänkt. Jag, med nyss inköpt öl och med kameran i högsta hugg fick plötsligt världens dilemma. Jag insåg plötsligt att kombinationen fotografering, ölförtäring och plats nära scenen var en ganska oförenlig kombination, i allafall om jag ville behålla ölen för mig själv/i glaset/i strupen. Jag beslöt således att under första låten ta plats på en stol ganska långt bak i lokalen, detta för att kunna plåta lite, och masade mig ganska snart framåt efter att ha svep-druckit halva ölen och knäppt en bra bunt bilder. Andraspåret "Smedby Eyes" fortsätter i samma anda som förstaspåret, och man kan verkligen inte klaga på att de inte kör på 100% från start. Humöret så väl som stämningen är på topp, och lokalen (med kristallkronor i taket) känns väldigt ändamålsenlig för konserter som denna, med högt i tak men samtidigt med en intim känsla. Succén känns redan efter två låtar som ett faktum. Tillsammans med bandet "uppträder" även Jesse Nikette, som står för det visuella. Projektioner från två olika håll på väggarna bakom herrarna i bandet styrs taktfast av hans gitarr, omgjord med knappar och reglage istället för musik kunna "spela" för ögonen. Mycket fascinerande, och kristallkronornas magnifika skuggor fick hela stället att kännas exklusivt.

Resten av konserten är pga många intryck och en mun öl något av ett virrvarr. Det betades av så väl Kom igen kommisarien som Svenska tennis/Grovhuggen kepsgubbe-remixen, "Brutal Weapons", "Hänt" och "Tjeckien, Slovakien och tillbaks". Nytt och gammalt, nyheter och nostalgi. Under konserten slogs jag av faktumet att SMK nu skapat sig ett ganska gediget material att sålla mellan, de har gjort en ganska lång resa från "K k k k k c'mon" fram till "Brutal Weapons" och de nya ännu osläppta låtarna de spelat på konserter de senaste månaderna. Nästan så man skulle vilja klämma till med ett så käckt uttryck som låtskatt, men jag tror jag hoppar det. Spelningen varade i dryga 45 minuter, innan de 3 minuter över ett deklarerade att de inte hade tillåtelse att spela mer eftersom stället stängde. Det kändes som något av ett antiklimax när det hela bara tog slut och alla bara skingrades, men konserten som helhet gjorde ett starkt intryck på mig. Det hela tas verkligen till ytterligare en dimension när man som publik får en lekfull ljusshow på köpet, och frånvaron av Frej, som vanligen brukar vara en av de som gör mest väsen av sig på scenen, märktes faktiskt inte alls. Ett två man kort SMK gjorde en fulländad spelning, all heder för det.

Trots jobb nästkommande dag kom efterhänget att hålla igång länge, och när jag efter ett par folköl lämnade hotellrummet för att ta mig till bussen kvart i 5 var jag den första som övergav skutan. Vad gör det med lite regn när tillvaron i övrigt fylls med kickar som denna afton?

I väntan på en färsk konsertrecension av DSFc-Per, från torsdagens gigg i Gbg, så får ni så länge en gammal recension från "Live After Death"-Turnén i Malmö i vintras.

Anledningen till att jag aldrig lade upp recensionen i vintras var för att jag ville lägga upp den med tillhörande bilder. Dessvärre försvann dessa då någon bestämde sig för att hälla inte 1, inte 2, men 3 öl över datorn innehållande bilderna.

Här kommer en gammal recension ackompanjerat enbart av suddiga minnen från de som var där och fantasibilderna från de som inte var det:

"Till att börja med vill jag ge er lite bakgrundsinformation och berätta att jag veckan innan spelningen i Malmö hade sett SMKs turné på 4 ställen i Sverige och hade därför en väldigt klar bild av vad som skulle ske på scenen och vad jag skulle tycka om det. Jag ville just därför försöka ge konserten en ”carte blanche” och en ärlig chans, genom att uppleva den så som jag föreställde mig att gemene man upplevde den.

Kvällen börjar alltså med 5 starköl i väskan och en stadig blick på klockan; öl ska drickas med noggrann tidsprecision inför den här sortens tillställningar. I en lägenhet centralt på Möllevången, med musik, öl, rubiks kub och besök av lokallegenden Dan Park så tänkte jag att ingenting kunde gå fel och inget skulle någonsin kunna stoppa mig; åtminstone inte för kvällen.

5 öl senare, exkluderat den där hetsölen man alltid tror man ska hinna dricka på väg till stället, så anländer jag lagom gladd i hatten till Babel. Till mitt förtret upptäcker jag att jag ännu en gång lyckats missa det fantastiska förbandet: ”Svenska björnstammen”.Denna kväll kunde inte ens en sådan fadäs stoppa mig, för jag var där för att uppleva konserten som en riktig besökare, och de människorna är aldrig bittra för att de missar förbandet. Kort därpå äntrar SMK scenen och jag står för effektens skulle självklart vid första raden.

Konserten drar igång med övningsköra och den publik som känt sig ung nog för att våga visa att de faktiskt gillar SMK, dansar och hoppar till musiken långt framme vid scenen. Själv står jag långt fram men lite på sidan. Jag vill gärna fega och ställa mig på andra våningen med de andra gubbarna och bara titta på konserten, men det går inte; ölen och musiken är i perfekt harmoni och mina ben måste explodera i takt med den.

SMK själva verkar fokuserade på att faktiskt spela sin musik men då och då blir det lite dans även från deras sida. Som vanligt är det främst Frej som står för dansandet i bandet och han hetsar i vanlig ordning publiken till dans.

Därefter spelas ”Smedby Eyes” samt ”Brutal Weapons”; 2 Låtar som SMK haft ganska länge på sin repertoar nu och som de vet går hem hos publiken. Trots att jag kunnat ana ett visst förakt mot SMKs musikaliska utveckling mot tyngre basgångar och ett mörkare sound så går det här ner med hull och hår.

Spelningen fortsätter med samma playlist som tidigare under turnén och publiken, så även jag själv, verkar uppskatta att SMK slitit ut några gamla skelett ur garderoben och sminkat upp dem till fräscha, tidsenliga versioner av sina forna jag. Jag syftar främst på Svenska tennis/ Grovhuggen kepsgubbe-mixen som med trollslag gjort under för dessa 2 gamla låtar.

Sedan följer 2 låtar som är helt nya för turnén och går under arbetsnamn liknande ”Tuck tuck tack” och ”Uteliggarjazz”. Låtarna visar väldigt väl var SMK står rent musikaliskt för tillfället med den ostämda, bröliga saxofonen i uteliggarjazz och med den snygga slingan i ”Tuck tuck tack” (som påminner väldigt mycket om slingan i Smedby eyes f ö). Låtarna ger inte riktigt samma märkbara glädjerus hos publiken och om jag tror rätt så kommer dessa 2 låtar snart försvinna från spellistan och ersättas med nyare låtar, som även de måste testas på en levande publik.

Sedan kommer de välbekanta tonerna från ”hänt” följt av ”kom igen kommisarien” och ”tjeckien ,slovakien och tillbaks igen” vilket, som alltid, innebär ett glädjerop hos publiken.

Konserten avslutas i en bombastisk explosion av färg och ljud när bandet spelar ”Sponsored by destiny” och får hjälp med det visuella epilepsianfallet av Svenska Björnstammen och den grymma DJn Per Hammar. Konfetti kastas, de är lika många på scenen som på golvet, UV-lamporna lyser och alla är glada.: en perfekt avslutning på konserten helt enkelt.

Jag kom till konserten med en bitter inställning och knuten näve i fickan, men så fort jag reinkarnerades på dansgolvet och fattade varför alla andra gick dit, så tog jag upp handen och stoppade ner bitterheten i fickan: annat går uppenbart inte att göra på en SMK-konsert. Efter en konsert sjukare än ett Tjernobylbarn, och med en publik som skakade mer rumpa en ett boende för parkinssonpatienter så kan jag bara säga att jag hoppas verkligen att det är så här livet efter döden kommer vara."

Skrivet av DSFc-Alexander

SLAGSMÅLSKLUBBEN @ CHALMERS KÅRHUS, GÖTEBORG 13 MARS '10

Klicka för större bilder !


Klicka för större bilder !


GIFAR/ANIMATIONER: Sara The Spender aka. chapeau, Den Svenske Fanclub

Slagsmålsklubben @ The Tivoli, Helsingborg 12/3-10

Det är fredag kväll och man har nyss slutat jobbet, en snabb matbit på gråa, blöta Malmö Central och sedan på ett tåg till Helsingborg. Det är en stor kväll och man vill inte komma helt oförberedd, det måste laddas med pepp. Några folköl och ett mixtape av Per Hammar i lurarna fixar så att tågresan blir en perfekt förfest för den ensamme och oförberedde. En tågresa senare är man i Helsingborg, som är lika grått och blött som min utgångspunkt. Men jag misströstar inte, jag ser ljuset från The Tivoli.

Väl inne blir jag bemött av techno ur högtalarna och vita trådar upphängda över scen och dansgolv med uv-ljus som enda belysning, härlig stämmning. I väntan på mina vänner som jag ska se koncerten med avnuter jag en öl i ett hörn, stället är fortfarande glesbefolkat men man känner förväntningarna i luften. Jag ser på hur stället sakta men säkert fylls upp av folk, varav många tråkigt nog inte förstått att vita skjortor inte bidrar till höjd effekt av uv-temat.

Efter några öl, som tyvärr är snuskigt små och dyra, är det dags för Svenska Björnstammen att gå på scen. Responsen på detta blir jubel i publiken och så fort första tonen kommer ur högtalarna bryter dansen loss. Peppen är på en stadig kurva uppåt och Börnstammen levererar på scen. Efter en spelning som tycks vara ganska kort (men intensiv) går de av scenen igen, och ur högtalarna hörs åter igen techno levererat av Per Hammar. Förväntningarna höjs åter igen i publiken och det dansas för fullt, nu är kvällens huvudnummer nära.

Efter en stunds skön dansmusik hörs något som inte kan betyda annat än att "nu är det dags". Ackompanjerat av ett maffigt intro och publikens vrål anländer kvällens huvudakt, Slagsmålsklubben, till scenen och sedan brakar kalaset loss med öppningsnummret Övningsköra. Publiken dansar, hoppar och skuttar i takt med det höga tempot på musiken. Allt flyter på fint och Björn uppmanar någon i publiken att inte smutsa ner sin vita skjorta eftersom allt smuts syns i uv-belysningen. Det spelas lite gammla favoriter, lite nyare favoriter och två helt nya låtar. De nya låtarna hade välpolerade technoinfluenser från europas klubbscener blandat med den härliga känsla för melodi som Slagsmålsklubben gjort sig kända för och var enligt mig kvällens bästa låtar. Efter all denna musikaliska lycka börjar koncerten lida mot sitt slut och när man minst anade det kommer plötsligt Den Svenska Björnstammen och Per Hammar, iförd en rosa keps som lyste av uv-belysningen, upp på scenen. Det brakar loss igen, de nyanlända på scenen kastar mängder av lysande konfetti och smetar in publikens ansikten i uv-färg, de lysande trådarna som tidigare satt i taket är plötsligt i publikens händer och sätter hela stället i rörelse och dansen blir vildare än någonsin. Aktens klimax har nåtts, plötsligt och utan förvarning. Trådarna går sönder och trasslar ihop sig, men har inte spelat ut sin roll då de hamnar på scenen där Frej står uppe på borden och viftar med dem av hela sin kraft. När bandet går av scenen känner sig alla nöjda.



Efter en bra koncert behövs en bra efterfest, ännu bättre när den håller hus i samma lokaler som själva spelningen. Alla med åldern inne tågade in till vad som kallas Rockbaren, där Per Hammar åter igen hade upptagit sitt skivspelande. Där var det god stämmning, drinkar, dans och en äldre dansande herre som bjöd på torkad frukt. Synd bara att även det bästar har sitt slut och när klockan blev 12 gick ställets egna DJ upp bakom skivspelarna och spelade vad som mestadels var taffligt ihopmixad MTV-rock (tur att det var halva priset i baren precis innan). The Tivolis egna DJ, de dyra priserna på alkoholen och personalen i baren som inte alls verkade trivas med sitt jobb blev kvällens minus. Men på det hela taget var det en bra kväll.

Vi ses på Babel på Onsdag, bättre ställe med möjligheter till en ännu bättre spelning.

Malte Voigt af Den Svenske Fanclub
Foto: Pär Fredriksson af Den Svenske Fanclub

Slagsmålsklubben Hornstull Strand 11/3 Stockholm

Torsdagen den 11e Mars. Som jag hade väntat och i mitt huvud hade jag byggt upp en närmast utopisk framtidsbild av kvällen.

Det är svårt att säga när en kväll verkligen börjar men jag bestämmer att min kväll började när jag drack min första öl. Så därför säger jag att min kväll började på en butiksinvigning av WESC på Stureplan i Stockholm. Ölen var som sig borde - helt gratis och som den tantiga lilla skånedräng jag är dricker jag tills någon hindrar mig. Detta hände i och för sig inte utan faktum var att ölen tog slut, och jag tror det var då jag insåg att jag hade ett uppdrag denna kvällen, och det var ju inte att stå och kallprata med Peter Siepen som såg ut som en narkotikapolis på ett svartklubbsrejv utan uppdraget var att fotografera Slagsmålsklubben på Hornstull Strand.

Så jag snattade två lightcider som stod kvar inne i butiken innan jag stack till till tunnelbanan som tog mig tills horntull och efter en kort med ack så pepprande promenad var jag framme vid den isklädda strandkanten. Personalen på Strand uppförde sig väl, jag är övertygad om att detta gav alla besökarna en bättre vistelse och därmed en mer lyckad konsertupplevelse.

Ölfull och vågad som jag var stegade jag in i logen bakom scenen utan några större tveksamheten, men när jag väl kom nära dörren där jag visste att Slagsmålsklubben satt bakom kände jag mig inte riktigt lika stursk längre. Snarare kände jag mig mer som den borttappade lilla skåningen jag är och inte som en världsvan storstadspojk som en timme tidigare hade chillat med Peter Siepen.

Men jag tog modet till mig och steppade in i logen där de flesta av medlemmarna i sextetten stod halvnakna med ölen i handen (-Frej, Vitt vin). Outfitten som lyder för denna turnén är lika enkel som genial; underställ samt en t-shirt med trefoilen i UV-färg.

Frej och Hannes var de som tog på sig att välkomna mig och de berätta hur bra det kändes för kvällen men också Frejs oro för ett antiklimax. Han berättar om att det oftast blir bäst spelning när alla förberedelser har varit skit. Jag svalde hårt och bad i mitt sinne om att det skulle vara ett undantag nu.

Det går några minuter, det är lite panikartad stämning i logen, när Joni helt plötsligt ställer sig upp och skriker "DETTA ÄR VÅRT INTRO" och alla hetsar sig ut genom skynket med undantag av Björn som har problem med de spexiga handskarna som också ingår i tourens scenutstyrsel.

Spelningen då? Jodå, den inleddes som starkast med den nu åldrade men likväl heta publikfavoriten Övningsköra. Scenshowen är stark denna turnén, det märks att det är mycket tanke och tid nedlagt på att göra detta inte bara till en konsert utan en storslagen show. Showen fortsatte i samma rasande fina tempo med det som vi är vana vid att se på en Slagsmålsklubben scen och en väldigt intressant setlist med många tittar i backspegeln och blickar framåt i horisonten.

Blickarna framåt, det vill säga de nya låtarna, det jag hade sett fram emot mest och jag blev glatt överraskad. De kallade låten för uteliggarsaxofon men självfallet tvivlar jag på att det blir det officiella namnet. Det låter som nya Slagsmålsklubben - minimaltechno med en släng korvjazz, soundet från Boss For Leader är bitvis kvar men nu i min uppfattning helt annorlunda tappningar.

Efter extranumret och den nya signumlåten för Slagsmålsklubben; Sponsored By Destiny gick jag bakom scenen igen och fick veta att de var ytterst nöjda, som vi alla var. Därför kände jag att jag hade utfört mitt uppdrag och gick ut och lyssnade på Per Hammar vid skivspelarna.

Tack för en trevlig kväll Slagsmålsklubben och Per Hammar, det får vi göra om snarast!

Undertecknat DSFc utsände Jakob Fyledal

Slagsmålsklubben på Uppsala Konsert & Kongress 10/3 2010

Slagsmålsklubben är på ny turné med ny scendesign bestående av självlysande trianglar och mycket mörker. Det kanske inte är så nyskapande med trianglar i detta sammanhang, men det är hursomhelst snyggt. Kläderna de bar var svarta och de hade en snygg gul, självlysande, SMK-logga på tröjan.

Precis som när jag såg dem spela i Lund förra våren så använde de sig också nu av ett antal separata bord istället för ett enda långt bord. Tre bord då, fyra nu. Jag har funderat på vilket jag gillar bäst och efter två spelningar med den nya uppsättningen har jag kommit fram till att jag föredrar den gamla dels därför att samtliga bandmedlemmar då är vända mot publiken och dels därför att det då känns mer som att de spelar tillsammans.

Men varför var det fyra bord nu? Jo, vid bordet längst åt vänster, från publiken sett, stod en bandmedlem från förbandet Den Svenska Björnstammen och skötte filmklipp innehållandes djur, växter och annat. Dessa filmklipp spelades upp i en stor triangel på väggen bakom SMK. Just filmklipp är något som Slagsmålsklubbens vänner i Den Svenska Björnstammen använder sig av under sina egna spelningar och det var ett välkommet inslag även under SMK:s spelning. En rolig finess med videouppspelningen var att en annan medlem från Den Svenska Björnstammen ibland filmade saker som utspelade sig på scenen. Detta spelades samtidigt upp bakom SMK. Det var inte jättebra bildupptagning, men likväl ganska häftigt.

Under låtarna var det bra drag och Den Svenska Björnstammen hjälpte till med att dansa, kasta konfetti, blåsa självlysande såpbubblor och kleta in både sig själva och delar av publiken i UV-smink. Men emellan låtarna blev det många gånger segt och lång väntan på grund av att det ofta tycktes uppstå tekniska problem när SMK skulle sätta igång en ny låt. Man kunde märka att publikens glädje sjönk något under dessa incidenser, men när en ny låt väl var igång var humöret på topp igen.

En rolig grej var att Beebop spelade på en cymbal under en eller ett par låtar. En av kvällens roligaste händelser var den när bandet inte hade några trumpinnar och Kim skulle spela på trummaskinen med två konfettirör. Lyckligtvis var det konfetti kvar i rörena, vilket gjorde att konfetti flög åt alla håll och kanter medan Kim trummade på.

Innan bandet lämnade scenen berättade Björn att de idag hade spelat två nya låtar och att de har fler nya, men att de inte vill spela dem nu på grund av att de snart ska släppa en ny skiva. Inte dumt alls! Däremot tycker jag personligen att det är lite tråkigt att samtliga nya låtar ligger åt house-hållet.

Kvällens låtlista:
1.Övningsköra
2.Smedby Eyes
3. Brutal Weapons
4. Smart drag mr. Christer
5. Svenska tennis
6. Grovhuggen kepsgubbe
7. Ny låt
8. Ny låt
9. Hänt
10. Kom igen kommissarien
11. Tjeckien, Slovakien och tillbaks igen
12. Sponsored By Destiny


Rasmus Lund, Den Svenske Fanclub